Igår betade jag och N av nästan alla avsnitt av den tredje säsongen av The Sopranos. Vi tittade i ca. 7 timmar. Vissa skulle nog säga att detta var slöseri med tid. Själv ser jag det som en investering. The Sopranos lämnar mig alltid funderande över moraliska, psykologiska såväl som språkliga problem.
Förra veckan fick jag frågan vilket avsnitt av The Sopranos som lämnat mig mest berörd. Med risk för att jag förstör vänners tittande så tänker jag inte svara på den frågan här. Däremot så kan jag, genom gårdagens repetition av säsong tre, säga att ett av mina favoritavsnitt är när Christopher, Paulie och ryssen som har dödat 16 tjecker går vilse i Jersey-skogen. Avsnittet har allt, det är hysteriskt roligt, irriterande och sorgligt på samma gång. Det är Steve Buscemi som har regisserat.
När vi var i New York så var det en lång intervju med Steve Buscemi (som förövrigt verkar vara en extremt sympatisk person) på New York Public Radio. Där pratade de med honom om att han ofta blir mördad på film. (Ni som inte sett The Sopranos och tänker göra det, sluta läs nu!) Hans slutsats var att det var ganska meningslöst för honom att bli mördad på film eller TV igen. Har man en gång blivit mördad av Tony Soprano så kan liksom inte gå längre i sin "bli mördad på film" karriär. Jag är benägen att hålla med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar