Att vara ny lärare

Jag lovade för cirka en månad sedan att jag vid tillfälle skulle skriva om mitt nya jobb som lärare. Hittills har jag varken funnit ord eller ork att gå in på saken. Jag orkar inte förklara idag heller men har i alla fall fått lite perspektiv när jag hittade denna eminenta blogg. Den har inte uppdaterats på länge. Kanske gav han upp. Den här läraren skriver saker i under kategorin Where Am I? som är så mitt i prick att det nästan är obehagligt. Det känns i alla fall skönt att veta att jag inte är ensam. Being a Teacher is Hard. Being One in New York City is Harder. Drinking helps.

Radiokaka

Bra radio - This American Life!

I still think of her fondly.

Igår gick St. Eriksloppet på Stockholms gator. Jag stod vid sidan och tittade/hejade på. På ett sätt var det kul eftersom att min kille sprang för första gången, han var grym. På ett sätt var det bittert. Det var St. Eriksloppet som tog min tävlingsoskuld. Hon var min första kärlek. Igår stod jag på tre olika ställen efter banan och trånade efter att få vara med. Jag hejade, ståjade och försökte peppa hennes deltagare i mål. Jag är glad för hennes skull. Glad över att över att hon har hittat nya löpare att förföra. Jag bara önskar att jag också fått vara med. Nästa år om mitt knä har läkt, då kanske vi kan hitta tillbaka till varandra? Jag hoppas och längtar.

Leaves of Grass

I celebrate myself,

And what I assume
you shall assume,
For every atom
belonging to me
as good belongs to you.

Pine Barrens

Igår betade jag och N av nästan alla avsnitt av den tredje säsongen av The Sopranos. Vi tittade i ca. 7 timmar. Vissa skulle nog säga att detta var slöseri med tid. Själv ser jag det som en investering. The Sopranos lämnar mig alltid funderande över moraliska, psykologiska såväl som språkliga problem.

Förra veckan fick jag frågan vilket avsnitt av The Sopranos som lämnat mig mest berörd. Med risk för att jag förstör vänners tittande så tänker jag inte svara på den frågan här. Däremot så kan jag, genom gårdagens repetition av säsong tre, säga att ett av mina favoritavsnitt är när Christopher, Paulie och ryssen som har dödat 16 tjecker går vilse i Jersey-skogen. Avsnittet har allt, det är hysteriskt roligt, irriterande och sorgligt på samma gång. Det är Steve Buscemi som har regisserat.

När vi var i New York så var det en lång intervju med Steve Buscemi (som förövrigt verkar vara en extremt sympatisk person) på New York Public Radio. Där pratade de med honom om att han ofta blir mördad på film. (Ni som inte sett The Sopranos och tänker göra det, sluta läs nu!) Hans slutsats var att det var ganska meningslöst för honom att bli mördad på film eller TV igen. Har man en gång blivit mördad av Tony Soprano så kan liksom inte gå längre i sin "bli mördad på film" karriär. Jag är benägen att hålla med.

Disco D

Mats Nileskär är ett geni. Mats Nileskär har gjort ett Ghetto-techspecial från Detroit. Det handlar om snusk, ghetto-tech och hur djupa depressioner kan leda till både musikalisk produktivitet och död.

Republikansk rap

Hjälp vad läskigt!