Leaves of Grass

I celebrate myself,

And what I assume
you shall assume,
For every atom
belonging to me
as good belongs to you.

Pine Barrens

Igår betade jag och N av nästan alla avsnitt av den tredje säsongen av The Sopranos. Vi tittade i ca. 7 timmar. Vissa skulle nog säga att detta var slöseri med tid. Själv ser jag det som en investering. The Sopranos lämnar mig alltid funderande över moraliska, psykologiska såväl som språkliga problem.

Förra veckan fick jag frågan vilket avsnitt av The Sopranos som lämnat mig mest berörd. Med risk för att jag förstör vänners tittande så tänker jag inte svara på den frågan här. Däremot så kan jag, genom gårdagens repetition av säsong tre, säga att ett av mina favoritavsnitt är när Christopher, Paulie och ryssen som har dödat 16 tjecker går vilse i Jersey-skogen. Avsnittet har allt, det är hysteriskt roligt, irriterande och sorgligt på samma gång. Det är Steve Buscemi som har regisserat.

När vi var i New York så var det en lång intervju med Steve Buscemi (som förövrigt verkar vara en extremt sympatisk person) på New York Public Radio. Där pratade de med honom om att han ofta blir mördad på film. (Ni som inte sett The Sopranos och tänker göra det, sluta läs nu!) Hans slutsats var att det var ganska meningslöst för honom att bli mördad på film eller TV igen. Har man en gång blivit mördad av Tony Soprano så kan liksom inte gå längre i sin "bli mördad på film" karriär. Jag är benägen att hålla med.

Disco D

Mats Nileskär är ett geni. Mats Nileskär har gjort ett Ghetto-techspecial från Detroit. Det handlar om snusk, ghetto-tech och hur djupa depressioner kan leda till både musikalisk produktivitet och död.

Republikansk rap

Hjälp vad läskigt!

Nytt jobb och sånt

Jo det är så att jag har börjat jobba som gymnasielärare. Det är så mycket att tänka på att jag inte har energi över till att skriva annat än att jag har börjat jobba som gymnasielärare. En analys av detta fabulösa yrke kommer snart, jag lovar.

Köttclown upp - Ärlighet ner

Vad är det för värld vi lever i? Igår noterade SVD att "Köttclownen" är på väg upp och "Ärligheten" på väg ner. Kanske kan SVD:s fyndiga ordlekar vara något att ta till i barnfetma-debatten. För vilka normala föräldrar vill låta sina ungar äta något som en köttclown har lagat?

Konferenser och företagsbonding

Kan någon förklara för mig varför det är så viktigt med företagsbonding? Säg att någon** har fått ett nytt jobb. Säg sen att detta innebär att man förutom att göra sitt jobb måste åka på massa konferenser med övernattning där man ska leka femkamp och dricka sprit mm. Allt för att skapa ett gott arbetsklimat och bonda med sina kollegor. Effekten kan för vissa resultera i motsatt effekt.

Är man en dålig anställd om man hatar att bonda med sina jobbkamrater utanför jobbet, om man inte gillar att hoppa potatissäck med en lätt packad kollega, eller frivilligt vill utsätta sig för risken att vakna upp i sin konferenssäng med en arbetskamrat som försöker ligga fyllesked?

På något sätt så har jag en känsla av att den lätta paniken som jag beskriver inte är helt ovanlig. Många tänker att "vad fan, inte övernattningskonferens nu igen" men ingen vågar säga något till chefen. Så går man omkring där på någon konferensgård och har ångest. Inte undra på att folk tar till flaskan. Personligen så tänker jag att det borde vara bäst för ens mentala jobbhälsa och ens effektivitet om man själv får välja vem man ska dricka sprit och sova med utanför arbetet. Men vad vet jag. Jag har själv bara jobbat som frilans. Det var tufft på många sätt. Men man har i alla fall friheten att själv välja vem man ska ha som sprit- och sovpartner de där gångerna per år då man under avslappnade former ska reflektera över sin roll och sina relationer på jobbet.

någon** = en kompis till en kompis. Detta scenario har inget med författaren till denna blogg att göra. Personen på bilden har inte heller något med saken att göra.

Gammal kärlek rostar aldrig

Timbo har gjort det igen. Producerat sommarens bästa lovesong. Han är inte riktigt normal den mannen. Ut kommer lika mycket skit, typ samarbetet med Elton John och The Hives, som genial, genial produktion som är helt osannolik. Timbo, du är förlåten för alla missar du har gjort. Jag kommer alltid att betrakta dig som den allra största.

Lovesongen jag pratar om är Fabolous feat. Ne-Yo "Make me better". Det var förövrigt den låten som spelades mest på gatorna i Washington Hights.

Sen så kan jag upplysa om att a) Ne-Yo är min nygamla kärlek, han är så känslig och sjunger så bra, och b) att jag just nu upplever en Method Man revival. Han är MÄKTIG!

Från Big City Lights till Reindeer Country

Då har man landat. Dagen efter jag kom hem från USA begav jag mig till mamma och pappas stuga i norra Norrbotten. Där finns skog, ren, finsk bastu, hav och utedass. Och det elljusspår där jag spenderade många timmar som barn. Det finns en backe där som jag alltid upplevde som extremt brant. Nu var den en liten kulle.

Trots den ganska gemytliga miljön i jämförelse med New York så har jag ändå fått uppleva lite drama. Igår natt fick jag rädda pappas båt som frigjort sig från bryggan på grund av kraftig blåst. Imorse höll jag på att krocka bilen med två fullvuxna renar. Även knädramat fortsätter. Gjorde två korta försök till löpning men det gjorde för ont. Har insett att jag för första gången i mitt liv har fått en idrottsskada. Det måste åtgärdas snarast annars går jag en mörk höst tillmötes.