I still think of her fondly.

Igår gick St. Eriksloppet på Stockholms gator. Jag stod vid sidan och tittade/hejade på. På ett sätt var det kul eftersom att min kille sprang för första gången, han var grym. På ett sätt var det bittert. Det var St. Eriksloppet som tog min tävlingsoskuld. Hon var min första kärlek. Igår stod jag på tre olika ställen efter banan och trånade efter att få vara med. Jag hejade, ståjade och försökte peppa hennes deltagare i mål. Jag är glad för hennes skull. Glad över att över att hon har hittat nya löpare att förföra. Jag bara önskar att jag också fått vara med. Nästa år om mitt knä har läkt, då kanske vi kan hitta tillbaka till varandra? Jag hoppas och längtar.